[PR] Gain and Get More Likes and Followers on Instagram.

psykofobi psykofobi

925 posts   8533 followers   524 followings

Psykofobi  Separatistiskt forum för psykisk ohälsa • Kontakt: psykofobi@gmail.com • Veckans gästpostare: M

Avslutet 3/3.
Tack. Tack för att ni läst, tack för att ni svängt förbi. Tack ni som skrivit kommentarer och tack ni som gjort som jag gjort många gånger; skrivit en men inte vågat skicka.
▫️
Jag har inte velat ge tips eller råd. Det brukar aldrig riktigt löna sig. Så den här veckan kanske inte har hjälpt någon direkt, men mig har den hjälpt enormt. Mina råd är inte mycket att ha av den simpla anledningen att det som funkar för mig antagligen inte kommer funka för någon annan. Så är det ju.
▫️
Det har varit otroligt att få skriva av sig. Få dela med sig av mig, min historia. För jag är ju egentligen bara ett stort virrvarr av historier och händelser. En konsekvens av någon annans historier och händelser. Och en hel del slump. Det har varit en tung vecka, jag vet. Sådär tungt som en bär med sig ett tag, jobbigt att läsa och jobbigt att veta. Jag är otroligt tacksam att ni orkat och tagit er tid till att följa med. Det här kommer jag att leva på ett rätt bra tag.
▫️
Om ni tyckt om det jag skrivit så har jag skapat ett konto för min poesi och prosa. Oftast skriver jag faktiskt poesi, det är där mitt sinne yttrar sig bäst. Tankar och sådant. Eller om ni bara vill komma förbi och skriva hej. Eller dela med er. Jag finns här och skriver på @hhskriver . Tack tack tack till finaste @psykofobi så viktigt att ni finns. Jag fortsätter att läsa här med, vi kanske hörs i kommentarerna. Tack vänner.
▫️
Syntolkning: En bild på ett hjärta som det står "tack" under. /M

Avslutet 2/3.

Det är så viktigt, det riktigt kliar i mig. Jag kan ju inte inte skriva mer om det. För det pratas verkligen inte om. Groomingen. Det blir inget avslutningsinlägg riktigt än, först det här:
▫️
Jag vet inte hur många ni är där ute, som är som mig. Ni undrar nog också hur det kunde hända, varför vi inte skyddades mer? Varför pratades det inte om? Jo, visst fanns det barnlås på datorn men vad gjorde det? Och barn är så utsatta, förstår inte vad som pågår. När någon gått för långt. Och sedan är det väl har hänt, då är det så många som inte bryr sig om en faktiskt lyckas berätta.
▫️
Det finns inget stöd för oss, ingen som pratar om de skador som sker mentalt med oss som kanske inte blev våldtagna fysiskt. Som inte blev utnyttjade IRL. Vissa av oss blev det, vissa blev inte. Många båda. Och till er som inte blev tagna på med riktiga händer. Det var riktiga ögon som såg på oss, det var riktiga män och killar som utnyttjade oss. Det var på riktigt. Utnyttjade blev vi, så jävla utnyttjade blev vi.
▫️
Jag vädjar till er, som jag inte ännu känner men delar något med. Kämpa, det finns trygghet här i världen trots allt. Och jag vädjar till er, er som jag inte vet finns. Kämpa för oss, kämpa för barnen vi var, kämpa för barnen nu. Jag vädjar till er föräldrar, att ni skyddar era barn. Att ni pratar om grooming och sexuella övergrepp på nätet. Det är ett farligt ställe, ett ställe som barnen nu växer upp i.
▫️
Syntolkning: En datorskärm med orden: webcam? Och en smiley. /M

Avslutet 1/3.
Ikväll är min sista kväll på kontot och jag har tänkt mycket under veckan på vad jag ska skriva sådär sista kvällen. Hur en ska agera när en känner sig helt blottad. För trots att jag varit anonym så vet ni nu så mycket.
❤️
Jag visste från början att jag ville ge mycket bakgrund, öppna upp mig till fullo. Mest för min egen skull. För jag tänker ju så mycket, skriver ju så mycket. Och det har varit renande, nästan befriande att göra det. Så mycket som jag burit omkring på, så mycket osagt. Det har varit otroligt att få skriva ihop allt, samla det. En dag kanske jag skriver en bok. ▫️
För hemskheter händer många, inte alla, men många. Fler än vi tror, och pratar vi inte om det är det som att det inte finns. Vi blir ensamma i det. Vi mörkas av det samhälle vi lever i, det samhälle som kanske inte är vår primära gärningsman men en som överblickas ofta.
❤️
Det slutade med att jag kanske inte berättade lika mycket om mina diagnoser eller mitt mående nu. Kanske var det bra? För det har hänt mig så mycket att det inte skulle gå på något annat sätt. Ni vet nog redan hur depressioner och ångest yttrar sig. Men ibland är det värt att bara bli arg, att bara skriva av sig och berätta allt -jag vill visa på det. Det är min historia, det är jag och bara jag som äger den. Och vet ni vad? Inget av det här är fan mitt fel. Det är mitt liv. Det är inte mitt fel.
❤️
Syntolkning: En bild på en bok med blanka blad. Den har gulnade sidor och vilar på ett träbord. /M

Min psykiska ohälsa 3/3
▫️
Sedan har jag PTSD (Post Traumatiskt Stress Syndrom). Vaknar på nätterna med panik, inte för att jag sover särskilt mycket de senaste fem åren. Jag är rädd för vad som kommer när jag sluter mina ögon. För hur duktig jag än är på att veta mina triggers, hur duktig jag än blir på att ta hand om min mentala hälsa så kan jag inte kontrollera vad som händer i min hjärna när jag sover. Som fjortonåring hände det för första gången, att jag vaknade av svettningar. Darrandes sprang jag runt i huset, sprang på toa och tillslut bara låg och grät. Väckte mamma som fick hålla om mig. När jag inte kunde förklara att drömmarna jag hade bara var om våldtäkten och övergreppen.
▫️
Men oftast när panikattackerna kommer är jag bara paralyserad. Kan inte röra en muskel och bara väntar på att det ska gå över. Tillslut gör det ju det.
▫️
Det har varit svårt att vara intim. Som artonåring hade jag frivilligt sex för första gången. "Jag kan ju faktiskt!", tänkte jag stolt. Men sedan blev det bara att jag använde det på ett destruktivt sätt. Sökte mig till män för att finna något jag aldrig haft, en trygghet i mig själv. En bekräftelse. Det enda jag fann var att jag blev "bra" på sex och att män riktigt sög. Dåliga på sex tycks de vara. Inte för att vara den, men fan vad de sög. Skärp er.
Men nu har jag funnit trygghet i min sexualitet och mina sexuella uttryck. Det är mäktigt att som kvinna få äga sin sexualitet. Eller bara att få äga sig själv, det är inte många förunnat.
▫️
Vården har aldrig hjälpt mig. Jag har hamnat mellan stolar. De har inte haft tillräckligt med kompetens, jag har haft för "komplex problematik". Som att det är mitt fel, jag straffas för det. De finner alltid en anledning till att inte ge mig terapi, att inte ge mig behandling. Så jag vandrar ensam, övergiven av det skyddsnät som ska finnas där för oss. Och när det är som svårast blir jag som mest arg på det. Att jag tvingas ta allt själv, aldrig riktigt lyckas bli helt frisk. Och sedan ger de mig hejarop de med, psykiatrin och vården. "Vad duktig du är, som har lyckats vända det", jag har varit tvungen. Och jag är stolt. Så jävla stolt.
▫️
Syntolkning: En enfärgad bild i blekrosa. /M

Min psykiska ohälsa 2/3 TW ätstörningar.

Det är föga förvånande att jag utvecklade ätstörningar. Det är det i allmänhet för flickor och kvinnor i det samhället vi lever i, de idealen vi matas med från barnsben. Och jag sökte ju perfektion. ▫️
Det var inte så att jag trodde att jag skulle vara perfekt om jag blev smal, om jag svalt mig. Det började inte ens med att jag svalt mig. Jag gjorde allt för att kväva ångesten. Då idrottade jag mycket, något jag slutade med efter pappas död, och långsamt började jag tappa upp på träningspass. Samtidigt tappade jag mig själv. För träningen var så ångestdämpande, det var den enda tiden jag hade då jag inte gick runt helt bedövad av ångest. När jag sedan slutade idrotta blev det inte bättre, om nätterna var jag uppe och gjorde övningar i timmar. På kvällarna drog jag ut och sprang milen, från närstående fick jag hejarop. Jag var ju så duktig! Jag var ju så hälsosam!
▫️
Sedan började hesätningsepisoder, då jag inte åt tillräckligt i jämförelse med den mån jag tränade. Som sedan ledde till ångest, som sedan ledde till att jag utvecklade bulimi som tillslut övergick till anorexia. Och det var då helvetet började.
▫️
Varenda tanke som gick igenom mitt huvud handlade om mat. När skulle jag äta härnäst? Vad skulle jag äta? Var jag värd att äta? Svaret på den sista är ja. Svaret på den näst sista och den första är när/vad fan som helst. Vad du vill. Men de svaren hade jag inte. Istället mätte jag mitt värde i kilon. Som jag tappade. Jag vägde mig minst tip gånger per dag, ibland mer. På gymnasiet var min ätstörning som värst, när jag tillslut inte vågade gå in i matsalen. För att jag inte klarade av att se så många människor äta, det fick min mage att vända sig.
▫️
Halvåret efter att jag tagit studenten valde jag att kämpa. Ätstörningskliniker tog inte emot mig, ungdomspsykiatrin tog inte emot mig och inte vuxenpsykiatrin heller. På grund av ätstörningarna. På grund av att jag har "för komplex problematik". Så jag har gjort det på egen hand. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag har inte lyckats skaka av mig det, men jag är på väg.
▫️
Det är inte värt det, att definiera sig själv i sjuka mått. Att inte njuta av mat, av livet.

God morgon mina vänner, idag är det slut på traumatiska och tragiska händelser. Det är skönt på ett sätt, men det har varit bra att dela med mig av. Jag vill prata om resultatet och konsekvenserna; min psykiska ohälsa 1/3.
▫️
Som följd av traumatiska händelser som cancern och övergreppen är det inte konstigt att min psykiska ohälsa utbröt tidigt. Ni vet nog många hur det är, att vara barn och inte förstå vad det är som pågår men att ha en känsla av att det inte kan vara något bra. Det där odefinierade gråa molnet vid horisonten som jag pratade om i mitt första inlägg. Psykisk ohälsa är inte alltid självklart, den smyger långsamt upp bakom dig och attackerar när du är som svagast. Och precis så var det för mig.
▫️
Hemma var det aldrig någon som pratade om det, men det viskades om det i väggarna. Sådär som det gör som barn, det som vuxna inte tror att barn förstår berättar väggarna. Jag hörde det om nätterna, lyssnade efter det. Och ångestklumpen inom mig växte i takt med mig själv. Som ett trassligt garnnystan som bara blir trassligare och större ju mer en försöker att förstå sig på det. Ju äldre jag blev desto större blev ångesten. Den växte med åldern brukar jag säga. Likaså gjorde ansvaret. Som äldst och flicka antogs det tidigt att jag skulle ta ansvar för mina syskon, att jag skulle ha bra betyg, att jag skulle bete mig. Jag skulle "se fin ut" och vara "duktig". Och jag har aldrig trott att jag riktigt blev en sådan där tonårsrebell, mest för att jag spenderade min tid i böcker. För att jag alltid gjorde det rätta. Men kanske blev jag det. Inombords. Jag förstod det inte, och när andra började röka och dricka satt jag hemma och gjorde andra, inte lika tonårstypiska, men minst lika destruktiva saker.
▫️
Vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa för en så enkel anledning som att ge barn ord. Ord att beskriva, ord att förstå, ord att förklara. För har barn inte orden så stänger de in sig i det, eller stänger det inom sig. Precis så gjorde jag.
▫️
Syntolkning: En tagen bild från en bil i farten. Genom den smutsigs rutan syns ett vinterlandskap och en vacker himmel med vita moln med pastellrosa kanter och blekblå himmel. /M

TW våldtäkt och övergrepp 4/4.
Det tog lång tid att prata om det och hur kliché det än låter så är det kärlek som har gjort att jag tagit mig hit. Det är kärleken som gjort att jag fortfarande andas och lever. Kärleken till vännerna, mina fina vänner som alltid finns här för mig. Läser mina texter här, blir arga med mig. Om sådant jag kanske inte berättat tidigare; var inte ledsna för mig, tillåt mig bara att få fortsätta att njuta av er kärlek. Jag är beroende av er. Det är till mina närmsta vänner som hemligheterna och sorgerna inom mig faktiskt har fått en egen mening. Mina vänner ger mig förståelse, nya perspektiv och alltid alltid finns de där. Tack för det, tack tack tack.
▫️
Men också att älska någon intimt, nära inpå huden, innanför huden. Att lyckas vara intim efter att ha använt sex på ett destruktivt sätt i försök att förstå hur sex fungerar. Att kunna gråta, skrika, böla. Att ha någon att klämma när ångesten kommer som värst, någon som fångar mina tårar och inte räds dem. Någon som ser mig rakt in i ögonen och tvingar mig att kämpa. Han vet, min kärlek. Han vet allt om mig. Och ja, ibland skäms jag för hur beroende jag är av det. Hans stöd. Men ni förstår nog liksom jag att såna som vi bara borde vara stolta att vi låter oss själva bli älskade. Skäms inte, älska bara, hur svårt det än kan vara.
▫️
Ångesten river i mig nattligen, men aldrig aldrig är jag sådär helt ensam som jag tror att jag är.
▫️
Syntolkning: Soluppgång över en vinterväg. Marken är täckt av snö och himlen brinner. /M

TW sexuella övergrepp och våldtäkt 3/4.

Efter semestern stängde jag in mig själv mer och mer. Satt inne på mitt rum och skrev, satt framför datorn och kollade på videor. Läste bok efter bok nästan maniskt, upp till tre per dag resten av den sommaren. Jag sökte mig bort igen, bort från verkligheten. Och just då var verkligheten för mycket för mig, den var för stor för att jag skulle orka att leva i den. När böcker inte räckte till fann jag ett nytt sätt; internet.
▫️
En dag kom jag in på ett forum för ungdomar. Liknande PA, där en skrev om sig själv och laddade upp bilder. Chattade med andra. Det tog inte lång tid innan jag fått många meddelanden från diverse män och killar i olika åldrar. Utan att jag visste det hade jag gått in i den farligaste fällan som finns där ute för barn och ungdomar. Nätet är den farligaste platsen.
▫️
Det talas inte om tillräckligt, de vidriga övergrepp som dagligen begås mot barn på internet. Det var så mitt andra och otaliga fler övergrepp mot mig skedde, jag visste inte bättre än så. Allt jag visste var att jag ville bort, sluta känna. Så när män bad om bilder så skickade jag det, osäker på vad de ville ha bad jag dem vara så tydliga som möjligt. Bilder blev till att visa sig i cam. På den tiden via MSN, senare via Skype samt Kik. Nu vet jag att Snapchat och Instagram och Kik är de farligaste plattformarna.
▫️
Vad männen, oftast i trettioårsåldern, ville ha var inte bara bilder. Efter ett tag kom hot. Men det var inte det som gjorde att jag sålde mig den där enda gången. Jag vet faktiskt inte varför jag gjorde det. Men jag visste redan då som tolvåring att min kropp inte längre tillhörde mig. Jag sökte något, bortom bekräftelse. Min kropp var inte min, så det spelade ingen roll.
▫️
Jag skakade på vägen in, köpte en ny biljettremsa till tunnelbanan och åkte in till T-Centralen. Vid Spottkoppen skulle vi mötas, och jag fick ett sms på min uppfällbara mobil om att han var på plats och väntade. Han mötte mig där och ledde mig i tystnad upp för rulltrapporna upp mot Klarabergsviadukten. In i den korridor som Polisen nu finns i ironiskt nog. In på en toalett igen. Det andra fysiska sexuella övergreppet på mig skedde. Forts i kommentarer.

TW våldtäkt och sexuella övergrepp 2/4.
En av kvällarna spelade jag, mina syskon och ett par norska killar pingis i ett av hotellets utomhusrum. Detta var något vi i princip gjorde varje kväll den semestern. I ögonvrån kunde jag se en skugga förflytta sig närmare oss och jag såg tillslut vem det var. Killen från kvällen innan, norsk var han och i min ålder ungefär. Han vinkade mig till sig och tog min hand. Vi hade inte ens sagt något ord till varandra och det pirrade i hela min kropp.
▫️
Han gick med mig, nästan drog mig till en av hotellens toaletter och låste dörren efter oss. Snabbt tryckte han upp mig mot väggen, mitt huvud slog mot kaklet och han tryckte in sin tunga i min mun. Efter det blir det suddigt. Jag kommer ihåg att jag låg nedtryckt på golvet, att jag tvingas röra mig själv framför honom. Det är en fullbordad våldtäkt för att inte gå in på fler detaljer.
▫️
När han senare släpper ut mig från toaletten går jag direkt till mitt rum och duschar, jag kommer tydligt ihåg hur blodet blandade sig med vattnet och rann ner i avloppet. Hur skammen nästan kom på en gång, jag visste att jag aldrig skulle kunna berätta detta för någon.
▫️
Jag visste inte då vad en våldtäkt var. Förstod inte vad som hade hänt. Som tolvåring hade jag knappt ens förstått vad sex var för något så det är inte konstigt att jag sedan inte visste vad jag skulle göra. Men till och med senare när jag förstod vad det var som hade hänt, eller snarare vad någon hade GJORT mot mig så visste jag inte att barn kunde våldta andra barn.. Så det tog år för mig att ens för mig själv erkänna att jag faktiskt blivit våldtagen. Närmare bestämt sex år tog det, tills året jag fyllde arton.
▫️
Syntolkning: Samma bild som förra inlägget. Det föreställer svartvitt poolvatten. /M

Tack fina ni för kommentarerna på mina inlägg igår. Det värmer. Idag tänker jag prata om sexuella övergrepp.
▫️
TW våldtäkt och övergrepp 1/4.
På en familjesemester utomlands förändrades mitt liv. Jag var tolv år gammal och vi bodde på ett all-inclusive hotell.
▫️
På kvällarna bjöds det på mat och underhållning, allt från eldshower och teater. Så i den tropiska värmen och flammande eld på scenen mötte jag plötsligt en blick från andra sidan rummet. Ett par blå ögon som senare skulle beskrivas som kalla och ondskefulla av min familj. Mitt ena syskon märkte detta såklart och viskade att jag visst hade en liten beundrare, och visst var det så. En beundrare.
▫️
Senare under kvällen satte han sig bredvid mig och strök försiktigt på mitt ben som för att bekräfta detta.
▫️
Jag var en otålig och överromantisk nästan-tonåring, självklart tyckte jag att detta var spännande. Vi kan kalla honom A, A från Norge.
▫️
Syntolkning: Poolvatten, det är turkost och påminner om semester. /M

Cancern 4/4.
Du var det absolut finaste. Och alla mina bästa minnen från barndomen kommer från just dig. Ditt höga skratt klingar fortfarande inom mig. Det är alltid jobbigt för mig att skriva om det, att tänka på det. Det gör så ont, så ont att det tar sönder mig inifrån. En sådan smärta som river tag i en och slukar en helt. Som gör att en helt plötsligt inte har ätit eller duschat eller sovit på flera dagar och helt glömt bort att tiden har gått. Sådant som gör att livet inte känns värt att leva, som gör att en hulkandes gråter om nätterna för att det är det enda en kan göra. Att veta att jag aldrig någonsin mer kommer att få se in i dina isblå ögon. Att veta att jag aldrig mer kommer att höra din röst. Det är min absolut största sorg, saknaden efter dig pappa.
▫️
Det gör ont att veta att du tvingades lida, hur ont det måste ha gjort. Allt vi kunde göra var vårt bästa, att ta hand om dig hemma så att dina sista månader spenderades med oss hemma. Men det var så jävla jobbigt pappa. Att se dig försvinna, tappa ord, tappa din personlighet. Att se dig försvinna. Tyna bort. Att jag missade dina sista ord. Komma ihåg sista gången du såg på mig. Att sedan bara ligga där bredvid dig i dagar och lyssna på dig andas. Vilja vara nära dig, känna din varma hud. Rossliga andetag. Att vilja se dig sluta lida men inte vilja att du försvinner. För vad fan gör vi då? Hur gör vi utan dig? Att viska i ditt öra att det är okej, att jag älskar dig, att du får gå.
▫️
December 2012, klockan fyra på morgonen. Jag var 15 år.
▫️
Syntolkning: En svart bild. /M

Hej vänner. Idag fortsätter jag att prata om cancer tänkte jag. Cancern 3/4.
▫️
Något jag aldrig kommer att glömma är när mammas hår började falla av. Hon var så vacker trots det. Bar hårband för att gömma det. Och det gör mig så ledsen, att hon någonsin trott att hon behövde gömma det -inte bara för andra utan även för sig själv. Jag vet så väl den känslan. Och jag såg allt mamma, jag såg håret i handfatet och tårarna och tröttheten. Uppgivenheten och rädslan, likaså styrkan och hoppet.
▫️
På grund av sjukdomen så var det många stunder som vi barn inte riktigt tilläts vara barn. Jag har försökt att riktigt förstå vad exakt det var och har bara kommit fram till en slutsats; cancern tog över allt. Ni vet att cancer gärna sprider sig, "okontrollerat". Men inte bara kroppsligt utan även i det övriga livet. Cancern var det viktiga, överlevnad var det viktiga och då är det mycket som hamnar i skymundan. Så när jag som tioåring började bli deprimerad för första gången och på riktigt utvecklade ångest så tror jag inte att någon hade funnits där även om jag berättat. Cancern var viktigare. Det hade jag accepterat sedan länge.
▫️
Det gör mig ledsen det med, som mycket annat, att den förstört så mycket. Men å andra sidan hjälpte inte vården ändå när vi tillslut fick hjälp. Jag kan inte riktigt hylla vården sådär som jag önskar att jag kunde, den har aldrig riktigt funnits där för mig.
▫️
Kan någon av er relatera till att en närståendes sjukdom eller livssituation gått före ens egna uppfostran och trygghet? Hur har vården fungerat/inte fungerat för er? ▫️
Syntolkning: Mina blommiga Dr Martens mot ett trägolv. Jag har svarta byxor och gråa fluffiga sockor. /M

Most Popular Instagram Hashtags