psykofobi psykofobi

641 posts   8159 followers   528 followings

Psykofobi  Separatistiskt forum för psykisk ohälsa • Kontakt: psykofobi@gmail.com • Veckans gästpostare: Lina

Av mitt självhat kom också vidriga ångestkänslor. En känsla av att jag måste bort från mig själv. Jag var också nedstämd och även om jag inte hade så mycket självmordstankar eller några planer så kändes det svårt att tänka framåt och när jag gick frågan av folk i min teatergrupp om jag skulle fortsätta till hösten minns jag att jag tänkte att jag inte vet om jag lever då även om jag inte hade plan på att ta mitt liv.

Syntolkning: På ena halvan av bilden är jag och den andra halvan är en vit vägg.

TW SJÄLVSKADEBETEENDE.
Detta togs upp för någon månad sedan på detta konto vilket jag är tacksam för då det är något som känns svårt att ta upp. Att allt självskadebeteende är allvarligt oavsett hur stor den fysiska skadan är. Jag har svårt att säga till folk att jag haft ett självskadebeteende då jag är rädd att folk inte ska tro mig för att jag inte har några ärr på kroppen. Mitt självskadebeteende skapade bara sår och ärr som försvann på max några dagar. Men ingen ska behöva ha det så heller. En ska inte behöva ha den bilden av sig själv att en tycker att en förtjänar självskada. Att ens tänka på att skada sig själv är tillräckligt allvarligt. Och jag önskar att jag tagit hjälp tidigare för det fick 3/4 år från att jag tänkte på att skada mig själv till att jag gjorde det första gången.
Jag minns stunderna när jag självskadade. Att jag kunde skada på flera olika sätt efter varandra. Att jag fick en kick av att komma på sätt att skada mig på för att det kändes så bra att vara elak mot mig själv. Det värsta med att ha ett självskadebeteende tyckte jag var att jag blev rädd för mig själv och mina tankar. För i tankarna kom det brutalare saker än det som jag gjorde.

Syntolkning: Jag står framför en spegel och har svart klänning, svart kofta och en rosa, grå och svart sjal. I bakgrunden är en vit vägg och en tvättställning med massa kläder. I bakgrunden hänger även en jacka och det ligger videofilmer och en kortlek på golvet.

Jag hade tvivlat på mig själv långe. Haft svårt att våga prata i skolan och lärarna pratade om att jag måste vara mer muntligt aktiv på lektionerna. Men i början av trean på gymnasiet fick vi i uppgift i psykologikursen att skriva om två upplevelser/perioder före tonåren som påverkat oss. Jag valde att skriva om när jag var utanför i klassen på lågstadiet. Att skriva om detta drog igång så extremt mycket negativa tankar om mig själv. Om hur värdelös och vidrig jag var som varit utanför. Tankar om att det var så det skulle vara, att jag förtjänade att vara utanför. TW SJÄLVSKADA. Jag fick även dom första tankarna på att skada mig. Jag ville skada mig för att jag tyckte att jag förtjänade det.

Syntolkning: Jag sitter på en sten och har en svart klänning med vita prickar, svarta strumpbyxor, röda skor, svart kofta och grön basker på mig. I bakgrunden syns vatten, träd och höstlöv.

Jag tog som sagt ingen hjälp för mitt tvångssyndrom när jag var 13 år. Men på något sätt blev det bättre ändå. Hur mycket jag än försökte följa tvångstankarna och handlingarna gick det inte alltid för att jag inte visste hur jag skulle förklara/dölja för dom runt omkring och så vidare och då fick jag lite automatisk exponering*. Och då insåg jag ju att jag inte dog alls gånger jag trodde att jag skulle göra det. Dessutom kändes mitt liv meningslöst när tvånget begränsade mig så rädslan för att blev inte lika stark och långsamt blev det bättre. Dock kom det tillbaka något år senare. Men nu med fokus på att råka smitta andra med sjukdomar. Denna gången tvingade mina föräldrar mig till Ungdomsmottagningen men kuratorn jag träffa där trodde jag behövde komma till bup istället. Så det blev bup och sen remiss därifrån till en mottagning med fokus på ocd. Där fick jag gå kognitiv beteendeterapi där jag fick lära mig att mina handtvättar osv bara förvärrade och att jag måste börja stå emot. Så vi började jobba med exponeringar*. Detta fungerade väldigt bra för mig.
Exponering= Att utsätta sig för en fobi eller liknande i små steg för att känna att ångesten klingar av och blir mindre ju mer en gör det.
Syntolkning: En blå himmel där det syns grenar
och ett rött hus i ena hörnet.

Mina bästa strategier jag hittade för att hantera ångesten som ocdn skapade var varma duschar och täcken. /Lina

Syntolkning: Jag sitter i en svart soffa och har en grå tröja på mig och en filt över mig. I bakgrunden syns en vit vägg och lite av en tavla.

Jag skämdes extremt mycket för mitt tvångssyndrom och ansåg mig som fullständigt galen. Jag var hos en läkaren våren 2009 på grund av att jag var orolig för att ha olika fysiska sjukdomar. Hon fick även reda på mina tvångstankar för pappa berättade om dom. Hon ansåg att det vore bra för mig att komma till BUP. Men jag tackade nej för då visste jag inget om psykisk ohälsa och var livrädd för att prata om mina känslor generellt och speciellt med en främling. Jag trodde också att gå till BUP var ett bevis på att en var fullständigt galen. Mina föräldrar visste en del om hur jag mådde för jag pratar lite om min oro och för att jag sökte försäkran om att jag inte kunde fått i mig olika giftiga/farliga saker jag var rädd att jag fått i mig. Jag minns att mina föräldrar frågade om jag tänkte på sånt här även när jag träffade kompisar och gjorde annat roligt. Och jag sa nej men det stämde inte, Detta var konstant närvarande. Jag tror att skammen jag kände för dessa tankar är en av mina största drivkrafter att prata öppet om psykisk ohälsa. För ingen ska behöva vara 13 åriga Lina som inte visste vad hon drabbats av och ansåg sig som fullständigt galen. /Lina
Syntolkning: En vit tvålpump som står på ett vitt handfat. En hand med mycket tvål i tar tvål från tvålpumpen.

Jag hade under en period varit orolig för att ha olika dödliga sjukdomar, denna rädsla spårade ur men övergick efter en tid i ocd/tvångssyndrom. Detta var våren 2009. Jag var livrädd för att få i mig något giftigt, frätande eller smutsigt som jag skulle kunna dö av. Jag tvättade händerna och munnen enligt ritual ett visst antal gånger och att duscha tog väldigt lång tid och jag tvättade händerna mellan varje kroppsdel. Om jag var på tex en bensinstation fick jag tvångstankar om att jag kanske druckit bensinen och på så vis fått i mig något giftigt/farligt. Varje kväll när jag gick och la mig var jag rädd för att dö i sömnen. Efter ett tag var jag så rädd för att dö att jag ville dö/försvinna för att jag inte orkade. Pga av dessa rädslor började jag överanalysera maten jag åt och började tolka alla möjliga saker som farliga. Vilket gjorde att det kändes jobbigt att äta, jag som alltid varit matglad innan. Pga av alla rädslor kändes det tryggast att vara hemma vilket gjorde att jag träffade kompisar mindre och jag minns att jag var blek jämfört med klasskompisarna när jag kom tillbaka till skolan för att jag varit inomhus mycket den sommaren. /Lina
Syntolkning: En hand som det spolas vatten på från en silvrig kran i ett vitt handfatt.

Hejsan jag heter Lina och är 21 år och har fått möjligheten att gästposta här den här veckan. Nuförtiden tillbringar jag mina dagar med att jobba som skötare inom psykiatrin och mår för det mesta bra. Men så har det verkligen inte alltid varit. Den här veckan ska jag jag berätta om mina erfarenheter av ocd, ångest, självhat och självskadebeteende och saker kopplat till det som vad jag fått för hjälp till exempel.
Blir jätteglad av frågor och diskussion osv så tveka inte på att kommentera. /Lina

Syntolkning: Jag som ser glad ut och har huvudet på sne. Jag gör segertecken med ena handen och i den andra håller jag en silvrig mobil. Jag har på mig en vit kofta, en blå tröja, en grön skylt som det står skötare på och ett rött och blått larm. I bakgrunden är det en vit vägg och ett grått golv.

Hej kära följare!
På grund av ett plötsligt avhopp kommer denna vecka vara utan gästpostare. Ses igen om en vecka! 🌸
/Admins
--
Syntolkning: närbild på ett körsbärsträd med rosa blommor och en klarblå himmel i bakgrunden.

Det här blir mitt sista inlägg på psykofobi innan jag lämnat över stafettpinnen. Ett stort tack till admins som gett mig förtroendet att posts på kontot och ett stort tack till alla er som har läst, kommenterat, stöttat och delat med er av egna tankar, känslor och erfarenheter. Er respons har varit fantastiskt och jag kunde inte önskat mig bättre ❤
-
Jag har inte velat flytta fokus från detta konto under veckans gång, men för er som vill fortsätta följa mig och läsa mina texter finns jag här på instagram på kontot @opsynlig, ett "selfie konto" jag startade 2015 för att utmana uttrycket "what you see is what you get", för som vi alla vet så stämmer det sällan när det kommer till psykisk ohälsa. Jag finns även på mitt "vanliga" konto @rimligattityd.
-
"So, this is my life. And I want you to know that I am both happy and sad and I'm still trying to figure out how that could be. [...] Please believe that things are good with me, and even when they're not, they will be soon enough."
-
Åter igen, tack för allt! ❤ / Lia @opsynlig @rimligattityd
-
SYNTOLKNING: två bilder på mig, en där jag har glasögon, lutar mig mot min hand och är ledsen och den andra där jag har utsläppt hår, svart polo t-shirt och ler stort. Båda bilderna har texten "mentally ill" skriven på sig.

Kunskap räddar liv
-
Jag vet inte HUR många gånger jag har fått höra "Äh, ryck up dig" +/- "Alla är lite deprimerade ibland" och jag är ganska säker på att mycket av det beror på okunskap och oförståelse.
-
En gång träffade jag en person som trodde på gud men inte på psykisk ohälsa. Jag önskar att jag då hade orkat fråga hur det är möjligt, eftersom att "gud" är minst lika fysiskt osynlig som psykisk ohälsa, men jag tror att stigmat är en bidragande orsak. Att folk på riktigt, eftersom att det "inte syns", tror att vi inte alls är sjuka utan bara lata och/eller vill ha uppmärksamhet. Dels pga hur psykisk ohälsa tidigare har framställts (och fortfarande framställs) men även för att vi inte pratar om det i den utsträckning och på det sätt som det behövs.
-
Tänk t.ex om den svenska läroplanen innehöll "psykisk ohälsa", om "PO" stod med på schemat precis som engelska eller matte. Tror ni inte att vi då skulle fostra människor som förstår att psykisk ohälsa är lika verkligt som luften vi andas trots att den inte syns, att någon som är psykisk sjuk kan "rycka upp sig" lika lite som någon med cancer, eller att att vara ledsen och deprimerad inte är samma sak?!
-
Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns och bara för att jag ler betyder det inte att jag mår bra.
-
SYNTOLKNING: tecknad bild av Nina Hemmingsson, två personer står ute, solen skiner, den ene säger till den andre "Å du är så vacker! Du riktigt skiner ikapp med solen" varpå den andre svarar "Eh... Tack" samtidigt som en pil med texten "Nordeuropas mest kompakta mörker" pekar på dennes mage.

‼️TW självskada, suicidtankar‼️
Romantisering av psykisk ohälsa
-
"Bipolaritet är inte en romantisk dramakomedi med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence.
Bipolaritet är inte "ett vackert sinne".
Bipolaritet är inte Isak och Even."
-
När jag var yngre hängde jag mycket på en plattform som heter Tumblr. En plattform där vi, diverse trasiga ungdomar världen över, under hashtags som #depressed stoltserade med våra ärr och tillsammans drömde om att någon skulle kyssa dem en vacker dag. Vi skrev om våra diagnoser och självmordsförsök som om det fanns något prestigefyllt i dem. Det är svårt att förklara för någon som inte var en del av det. Vi var som en dysfunktionell familj som stöttade varandra samtidigt som vi i princip tävlade om vem som kunde skära sig djupaste eller skriva sorgligast citat och den som vann blev krönt till "most tragically beautiful".
-
Det är fullkomligt absurt det vi höll på med i vårt lilla "community", och mer brutalt, men det var i alla fall mer koncentrerat på ett hyfsat "undangömt" ställe och inte all over the place. Jag tänker bl.a på hur filmskapare idag gör tappra försök att lyfta frågor kring psykisk ohälsa men hur de sällan belyser dem i frånvaro av romantiska relationer. Diskussionen kan göras lång, vad jag vill komma fram till är att jag verkligen skulle uppskatta om media åtminstone kunde sluta få det att framstå som att kärlek är svaret på allt. Att om du bara hittar någon som älskar dig så kommer alla problem försvinna. Det funkar inte så, tyvärr.
-
Jag är less på att bli bemött av fördomar när jag öppnar upp om mina diagnoser, men jag är lika less på att bli mött av kommentarer som "då måste du ha ett vacker sinne" eller "jag slår vad om att du är en fantastiskt konstnär då", för om jag kunde byta bort mitt "vackra sinne" och mina konstnärliga förmågor i utbyte mot ett liv utan ångest, depression, självmordstankar och allt negativt som mina diagnoser innebär, då hade jag gjort det, för om detta är vad ett "vackert sinne" innebär så vill jag inte ha det.
-
SYNTOLKNING: vitt papper med texten "mental illness is not romantic" på blommig bakgrund

Most Popular Instagram Hashtags