[PR] Gain and Get More Likes and Followers on Instagram.

psykofobi psykofobi

699 posts   8335 followers   526 followings

Psykofobi  Separatistiskt forum för psykisk ohälsa • Kontakt: psykofobi@gmail.com • Veckans gästpostare: Angelica Ogland • @angelicaogland

Läkaren sa "bipolariteten går som en röd tråd genom hela din journal."
.
Till sist sjönk det in. Jag är bipolär.
.
Jag tog den jävla medicinen. Antidepressiva och en medicin som man blir trött och stämningsstabil av.
.
Sen grät jag för att jag inte ville vara bipolär.
.
Sen grät jag för att min son fick en bipolär mamma.
.
Syntolkning: Bipolärsymbolen som är :(:
.
/Angelica, @angelicaogland

(Tw: självmord.)
.
Den var inte så märkvärdig egentligen. Min hypomani.
Jag dejtade, kände mig snygg och allmänt bäst, upplevde en väldig skärpa i stark kontrast till adhdmyllret som brukar vara min hjärna. Jag var mer kreativ och skapade. Behövde betydligt mindre sömn än vad jag brukar behöva.
.
Jag blev liksom inte på ett sätt som andra reagerade på, jag blev bara mitt glada jag. Fast mycket mer risktagande och charmig. Och kanske lite mer irriterad på världens generella seghet. Och betydligt mindre inkännande.
.
En dag var det som att någon drog ned rullgardinen igen. Och jag såg ingenting för det var så mörkt i rummet. Det var som en svart massa drog mig nedåt. Hela jag var trött. Kroppen var tung. Och det kändes som att vakna upp deprimerad från en pinsam fylla. Varför hade jag dejtat honom? Varför gjorde jag så? Varför sa jag så till den och den?
.
Jag gick från att må väldigt bra till att bara vilja dö.
.
Så djupt ned hade jag inte varit sedan missbruket. Det var ett träsk av skuld och skam. Det var "det kanske vore bättre för alla om jag inte fanns."
.
Så fort den tanken slog mig så tänkte jag att "nu får det fan vara nog."
.
Jag kontaktade psykiatrin. Jag som tackat nej till medicin i flera år, bad dem att ge mig vad som än behövdes.
.
Jag kapitulerade.
.
Syntolkning: bild på mig där jag sitter bredbent på huk och med armarna vilandes mot knäna. Jag tittar rakt in i kameran.
.
/Angelica, @angelicaogland

Vår relation tog slut den sommaren. Efter mer än 6 år tillammans var det inte längre han och jag. Min livskamrat. Min sons pappa.
.
Sorgen. Den oerhörda jävla skitsorgen. Han var min bästa vän och nu: inte mer. Jag flyttade ut från Stockholms innerstad, till en närliggande förort, hem till min syster.
.
Som sagt var jag ett spöke då. Gick omkring hemma och såg ut som ett troll, ett argt troll dessutom. Det höll på så ett bra tag. Jag bytte jobb, började jobba som redaktör på en tidning. Utåt sett var allt bra.
.
Men inte inuti mig. Där fanns bara ett brustet hjärta. Och oceaner av sorg.
"Att separera är att befinna sig i ett slukhål av ensamhet” sa min syster. Och det var verkligen så. Hon var orolig för mig. För hur jag mådde. Jag var för ledsen, tyckte hon. Jag blev mest irriterad. Jag klarar mig nog. Så farligt är det inte.
.
En dag mötte jag henne i hallen och log mot henne. Jag sa ”Jag tror faktiskt att min depression börjar gå över nu. Det känns som att jag börjar komma ut på andra sidan av det här. Jag känner mig glad.”
Hon blev så klart jätteglad för min skull.
.
Aldrig har jag upplevt, i mitt drogfria liv, att jag tappat mig själv så mycket som jag gjorde då. I januari 2017 då jag blev hypoman.
.
Jag skäms när jag skriver om det. Jag har en sjukdom. Men är ändå rädd att bli sedd som sjuk. För lika mycket som jag är sjuk, är jag frisk. Och jag känner mig inte sjukare än någon annan egentligen. Alla har vi våra ryggsäckar. Min ryggsäck är bara så himla tabu.
.
Syntolkning: porträttbild på mig från förra sommaren. Jag är allvarlig. Jag har en blomsterkrans på huvudet.
.
/Angelica, @angelicaogland

2015/2016. Jag var nybliven mamma och ville rädda alla kvinnor med adhd.
.
Och detta var bara en bråkdel av vad jag gjorde. Vi hade föräldragrupp, startade en till föräldragrupp, skrev debattartiklar och lanserade bloggen Adhdministeriet. På jobbet drog jag igång en föreläsningsverksamhet och verksamhetsledde vår vuxenverksamhet.
.
Mellan blöjbyten och sömnlösa nätter så frilansade jag som föreläsare utöver mitt vanliga jobb
.
Jag gick in i väggen så jävla hårt att jag hade svårt att hitta på vårt lokala Hemköp och kunde inte hänga med i ett samtal. Och blev för första gången sjukskriven för utmattning och depression.
.
Jag är glad att jag sjukskrev mig i tid. För jag orkade fortfarande vara mamma. Och jag orkade skratta.
.
Ibland kraschar vi samtidigt som vi bygger upp oss själva. Det var verkligen så för mig.
.
Det senaste året har varit ett av de svåraste i mitt liv. Men idag mår jag också bättre än vad jag någonsin gjort.
.
Men jag hade långt ifrån kraschat klart här. Det var bara förskalvet.
.
Syntolkning: Skärmdumpar på olika artiklar som jag var med i under den tiden. Rubrikerna är bland annat "Så hjälper mammor varandra ur kaoset" och "Rapport: misstro mot flickor med diagnos".
.
/Angelica, @angelicaogland

Min son är två år idag. Han sitter här bredvid mig och tjollrar.
Han är den gladaste och mest bekymmersfria lilla tuss jag vet. På dagis säger de att han är deras ljus. Alltid med ett leende. Alltid nyfiken. Och alltid omtänksam.
.
Depressionen blev ett faktum när jag blev gravid. Innan dess var ändå måendet på en ganska rimlig nivå.
Innan jag blev gravid tränade jag kampsport varje dag, men på grund av komplikationer med graviditeten så var jag tvungen att sluta med träningen helt. Det var tufft. Som en kraschlandning för hjärnan.
.
Jäklar vad deprimerad jag blev.
.
Jag hade hört så mycket om att kvinnor med adhd mår så bra av gravidhormoner. Nej, Gud nej. Inte jag. Jag kände mig fången i min kropp. Och jag tyckte inte om den längre.
.
Sen så föddes han och jag var så klart lycklig över detta lilla mirakel.
Men han sov aldrig mer än någon timme i stöten och jag sov inte en hel natt på nio månader.
.
Hela hans första år var en kamp. Varje dag var en kamp för att orka med tillvaron. Orka med sömnbristen. Orka vara mamma. Orka vara människa.
.
När jag börjar bli utmattad och deprimerad så brukar jag lägga i en växel till. Köra på extra hårt. Och det var precis det jag gjorde den här gången också. Jag gasade på mot en riktig kraschlandning.
.
Foto: @stuber
.
Syntolkning: bild på mig när jag ammar min son. Jag sitter på en antik stol vid ett bord och tittar ned på honom.
.
/Angelica, @angelicaogland

Jag vaknar. Solen genom lövverket där utanför gör teckningar på väggen. Vitt och grått. Och varmt solljus. Det skakar i teckningen på väggen när vinden blåser genom löven. Täcket är perfekt varmt mot huden.
Några sekunder bara. Sedan börjar fladdret i bröstet. Först lite smått och sedan med full styrka. Det känns som att någon står på bröstkorgen. Det går inte att andas ordentligt. Att göra-listan börjar mala i huvudet. Sen kommer katastoftankarna kring allt som möjligtvis kan gå fel.
.
Och tröttheten. Så förbannat trött hela tiden. Jag kan inte ens förstå vad folk säger längre. När jag håller grupper för andra vuxna med diagnos så är det som att hjärnan inte kan fokusera. Jag hör att de pratar svenska, jag hör att de säger något viktigt. Jag vill förstå. Men jag förstår inte vad de säger.
.
Jag vill bara sova men när jag ska sova så kan jag inte. Och jag är arg hela tiden.
.
Hur kan man inte fatta när man är deprimerad? Jag har jättesvårt att förstå när jag är det och kör bara på.
.
Jag har levt så mycket i att vänta på det som kommer runt hörnet. Om bara min sambo gör det och det, kommer allt bli bra. Om bara den personen slutar bete sig så, kommer det kännas bättre. När jag klarat av min milslånga att göra-lista så ska jag vila. Efter att resan är klar kommer jag må bra. Efter föreläsningen blir det lugnare. Om jag bara köper det där och ser ut så, så blir jag gladare.
.
Depressionen är precis lika lömsk som hypomanin. Enligt psykiatrins skattningsskalor så har jag haft en medelsvår till svår depression i typ sex år. Det har inte varit ett evigt mörker trots det. Men jag tror att det är det som är det svåra . För det går att må både bra och dåligt på samma gång. Och de är lömska de där dagarna, ni vet de som bryter av depressionen. De dagarna då man äntligen kan andas en stund.
.
Det har tärt på mina relationer. Att jag varit deprimerad och inte förstått det. Det finns så mycket skuld kring det.
.
Foto: @stuber .
.
Syntolkning: bild på mig när jag har en blomsterkrans på huvudet och bikini. Jag kollar mig i spegeln och är trött.
.
/Angelica, @angelicaogland

Vi landar i nutid.
.
Härifrån är min berättelse svår att berätta. Jag är van att föreläsa om allt som varit i det förflutna. Men att prata om nuet är betydligt mer sårbart.
.
Det senaste året har varit ett av de svåraste i mitt liv. Förra året blev jag utmattad, djupt deprimerad, blev hypoman, separerade från min bästa vän och livskamrat, bytte jobb och flyttade flera gånger.
.
Jag hade någon slags bild av hur jag vid så här många år drogfri och efter att ha gjort alla tolv stegen skulle gå omkring i en mjuk tillvaro. Jag har sett framför mig att jag skulle ha långt hår, haremsbyxor och en vänlig inställning till mindfullness. Jag skulle gå omkring med någon slags spirituell spänst i blicken. Kanske skulle jag börja resa och prata med folk om yoga? Jag skulle kanske till och med ha ett stilla sinne på ett Ashram i Indien.
.
Istället låg jag på en madrass i min systers vardagsrum och grät varje kväll. Jag såg ut som ett blekt troll och gled omkring i pyjamas och åt choklad och var otrevlig.
.
Jag ska berätta i följande inlägg om min vardag idag. Om hur allt gick sönder.
.
Jag ska skriva om pms/pmds, om hjärtesorg, om bipolariteten som blev värre, om strategier och om att orka vardagen. Och om att vara Vettig Person™ och ha gjort det till sitt varumärke men samtidigt behöva bita ihop tills tänderna gör ont bara för att inte släppa in tankar på att vilja dö. Jag ska berätta om det även om det känns läskigt.
.
Syntolkning: Selfie i svartvitt från idag. Jag tittar rakt in i kameran.
.
/Angelica, @angelicaogland

Att få en adhd-diagnos i vuxen ålder sätter ofta igång en sorgeprocess. Jag har jobbat inom Riksförbundet Attention i många år och jag har sett det hos många andra. Man sörjer det som varit, sörjer sina svårigheter och konsekvenserna av dem. Man är ofta arg och undrar varför ingen gjorde något tidigare. Varför såg ingen vuxen?
.
Sen finns det en fas där man blir väldigt insnöad på sina egna svårigheter. Man ser bara adhd, allt är adhd.
Det är en viktigt fas tror jag. För där lär man känna sig själv väldigt bra. Det är ett kartläggande för framtida strategier. Men sedan behöver man komma ut på andra sidan och landa i en acceptans. Vilket många gör med rätt hjälp.
.
Jag fick bra hjälp. Adhd-medicin, samtal och stöd. Och äntligen kändes vardagen lättare och som att jag hade en chans att klara av ett normalt vuxenliv efter missbruket.
.
Efter ett tag flyttade jag till Stockholm för att plugga till journalist på en Folkhögskola. Jag ville göra något annat. Och klarade inte riktigt av att bo kvar i Umeå efter allt som hänt där.
.
Livet var ganska stabilt. Jag engagerade mig inom Attention, tänkte ofta att ”så här bra har jag aldrig mått”. Jag var så tacksam över att jag överlevde och levde livet med en slags vördnad varje dag.
.
Men depressionerna kom tillbaka hela tiden. Som vågor på vattnet. Ibland gick det bra. Men sen kom liksom den där vågen in mot stranden igen och jag levde i en konstant rädsla av att den skulle ta alla gåvor med sig.
.
Jag träffade min andra stora kärlek där på folkhögskolan. Och tids nog flyttade vi ihop.
Livet var så himla bra. Vi bodde i en ljus tvåa mitt i Vasastan med våra två katter. Jag hade en utbildning och jobbade inom Attention med min hjärtefråga. Jag hade stora framgångar med vad jag än tog mig an yrkesmässigt. Vad kunde gå fel nu?
.
Syntolkning: en bild på mig vid en skogskant där jag slänger med håret och ler.
.
Foto: @stuber
.
/Angelica, @angelicaogland

Min läkare hade combover. Över flinten alltså. En kraftig sådan. Jag visste inte att jag hade koncentrationssvårigheter men jag tappade ofta bort mig när han berättade saker eftersom jag inte kunde sluta titta. Jag visste att han sa något viktigt. Men ändå vandrade tankarna till hur det var att vara ute en blåsig dag med en sådan frisyr. Reste den på sig? Hade han mössa för att förhindra det? Om det var sommar, hur gjorde han då? Alltså om det blåste och var för varmt för mössa.
.
"Ja, Angelica. Lyssnar du? Nu har vi gått igenom den här utredningen. Vad tror du själv om resultatet?"
.
Jag, läkaren och min psykolog satt i hans stora rum på mottagningen. Väggarna var vita, som de alltid är. Konsten intetsägande och flat. I pennburken på bordet stod pennor med olika läkemedelsnamn på. Concerta. Ritalina. Strattera.
.
"Jag vet inte vad jag tror. Alltså jag har lite svårt att identifiera mig med diagnosen utifrån vad jag har läst och jag har ju inte haft några yttre konsekvenser. Det har ju gått bra i skolan och så."
Han tittade på mig frågande.
"Inga yttre konsekvenser? Du har ju precis kommit ur ett tungt missbruk. Tycker du inte att det är en konsekvens?"
.
Jag hade aldrig sett det så. Att missbruket kunde höra ihop med adhd.
.
Jag fick en adhddiagnos. Den var klockren. Fanns inga tvivel om saken. .
Men jag kände bara: Va? Har JAG adhd?
.
Syntolkning: bild på en dymotextremsa där det står adhd.
.
/Angelica, @angelicaogland

Det finns tre faktorer som gjorde att jag fortsatte vara drogfri.
.
1. Jag gick på 12-stegsmöten tre gånger i veckan.
2. Jag hade min familj vid min sida. De stöttade mig och hjälpte mig med vad jag än behövde.
3. Jag hade Claes.
.
Claes var min kontaktperson som jag hade genom en privat öppenvårdsinsats som heter Mål och Vision, då hette den Målet. Det var en generös insats där man träffade sin kontaktperson tre gånger i veckan och man fick hjälp med allt från boendestöd till vårdkontakter och samtal.
.
Han var min kontaktperson i ungefär fyra år. Genom hela den värsta delen av missbruket och när jag kom hem hade jag honom också.
.
Claes var den som alltid svarade. Han var den som gjorde det där lilla extra. Han var den som kom och hämtade mig när jag knappt kunde andas av panikångest och körde runt mig i bilen i timmar.
.
Det var hans blick och hans sätt att prata med mig som gjorde det. Hur mycket jag än ljög, hur mycket jag än knarkade och förstörde för mig själv så stod han vid min sida och jag såg att han aldrig tappade hoppet. Han bemötte mig hela tiden som en resursstark person som var på väg mot något stort, mot ett bra liv. Han pratade aldrig till mig som att jag var sjuk. Inte ens när vi satt i väntrum på sjukhuset, på avgiftningar eller socmöten.
.
Han gjorde alltid det lilla extra. Ringde en extra gång. Kämpade för mig när alla andra på socialtjänsten börjat ge upp.
.
Och när jag stod där och skulle bygga ett nytt, drogfritt liv på en grund som redan skakade av två diagnoser jag ännu inte visste att jag hade, så stod han bredvid.
Stark i sin tro på mig.
.
I somras firade jag att jag har varit utan alkohol och droger i åtta år.
.
Syntolkning: en bild på mig och Claes. Vi ler och han har armen runt mig. Vi är utomhus med folk runt omkring oss.
.
Angelica, @angelicaogland

Vi skulle äntligen få starta vårt liv nu när jag kom hem. Jag och han. Jag hade fått en soclägenhet och den stod nästintill omöblerad i Umeå.
.
Det första jag gjorde var att åka hem till honom. Nu skulle det äntligen börja. Vårt liv tillsammans. Drogfria.
.
Jag kände att något var fel redan när jag stod i trapphuset. Han öppnade dörren och gav mig en kram. Hjärtat tog ett skutt. Åh, vad jag hade saknat honom. Hans hår genom mina fingrar. Hans doft. Hans skratt.
Men det var något som inte stämde. Varför tittade han knappt på mig?
"Kom in, jag håller på att laga mat."
Jag satte mig vid köksbordet.
.
Långsamt skönk det in när han stod där och rörde i köttfärssåsen.
.
Han hade tagit ett återfall. Han var hög.
.
Vi hade lovat varandra att vi skulle göra slut om någon av oss tände på. För vi skulle sätta drogfriheten före allt.
.
Jag förstår än idag inte hur jag klarade det.
Jag gjorde slut. Och sedan åkte jag hem till min nya lägenhet. Jag hade en madrass, ett täcke och en kudde. Och två solstolar. En lampa. Sen inget mer.
.
Jag var helt tom inuti. Jag satte mig i en av stolarna och ringde till en av kvinnorna på behandlingshemmet.
"Säg att jag inte är ensam."
"Angelica, du är inte ensam."
.
Och sen kom tårarna.
.
Syntolkning: nära porträttbild på mig. Man ser mina fräknar. Jag ser frisk ut.
.
/Angelica, @angelicaogland

Nutid.
.
Tack alla ni som skrivit till mig. Jag kommer svara varenda en så fort jag kan.
Min historia är långt ifrån över. Jag kommer berätta resten av den, hela veckan ut.
.
Nu är jag på jobbet och ska jag intervjua en make up-artist. Livets kontraster.
.
Syntolkning: lite suddig porträttbild på mig i nutid. Jag ler lite.
.
/Angelica, @angelicaogland

Most Popular Instagram Hashtags