psykofobi psykofobi

676 posts   8372 followers   525 followings

Psykofobi  Separatistiskt forum för psykisk ohälsa • Kontakt: psykofobi@gmail.com • Veckans gästpostare: @maggieteklacecilia

TW: Psykisk/fysisk misshandel, våldtäkt, övergrepp, PTSD, borderline
NÅGRA SISTA TANKAR INNAN VI SÄGER HEJDÅ – OCH TACK
Obs! Fortsättning i kommentarer

Innan jag påbörjade min vecka som gästpostare här hade jag tänkt ägna mer uppmärksamhet åt mitt psykiska mående nu som vuxen i de inlägg jag skrivit. När veckan väl kom så kände jag dock att det kändes viktigare att skriva om hur det varit för mig under min uppväxt, då denna är anledningen till att jag mår dåligt idag. Jag har inte kunnat skriva om ens hälften av det jag gått igenom under uppväxten med hänsyn till tids- och platsbegränsningen, men jag vet att jag lyckats nå ut med min berättelse till flera av er som följer detta viktiga konto ändå. Era kommentarer har varit ovärderliga för mig och motiverat mig till att fortsätta skriva. Denna vecka har jag skrivit för barnet Maggie som inte blev hörd eller sedd av de vuxna i hennes omgivning. Jag har lyssnat på henne när hon berättat vad hon gått igenom, och jag har till skillnad från de vuxna hon bad om hjälp hos uppmärksammat henne och hennes lidande. Jag har istället för att stå vid sidan och vara tyst bekräftat henne: jag har validerat hennes känslor. Under min uppväxt fanns det personer som visste vad jag gick igenom men som valde att inte göra någonting. Mina morföräldrar ställde upp mycket för mig och min syster genom att hämta och lämna oss på skolan, dagis, träningar och genom att bjuda hem oss till dem så att vi kunde få äta lagad mat. Men deras hjälp var kontraproduktiv eftersom de valde att bortse från situationen som från första början gjorde så att vi behövde bli hämtade och lämnade och få mat. De plåstrade om ett sår som började blöda om och om igen, fast de hade kunnat läka detta sår från grunden. Detsamma gäller för min pappas dåvarande sambo – hon var socionom och anställd vid BUP men valde trots det vi berättade att inte agera. Senare kom detsamma att gälla även Socialtjänsten som valde att la ner de anmälningar som gjordes å min systers vägnar såväl som å mina. Totalt gjordes 4 eller 5 anmälningar för två barn, men ingenting förändrades.
Fortsättning i kommentarer

TW: Suicidtankar, suicid, missbruk, våldtäkt, övergrepp, borderline, psykisk misshandel, ätstörningar

WE ARE THE FREAKS – DEN FINA UPPVÄXTEN GAV MIG BORDERLINE, DEL 3
Obs! Fortsättning i kommentarer

3. Under hela min uppväxt sa min mamma åt mig att jag var tjock. Hon brukade titta på min kropp när jag var naken eller med underkläder på mig och säga saker som att ryggraden inte syntes tillräckligt väl, att det var för mycket fett som täckte den. Jag minns också att min syster brukade få köpa godis/chips men inte jag eftersom jag var tjock till skillnad från min syster som var smal. Till slut orkade jag inte hålla emot mer utan började svälta mig själv. När jag var 13 år vägde jag cirka 40 kilo till en längd på 160 cm. Då blev min mamma orolig och sa att jag måste äta mer, hon erbjöd mig massa godsaker för att jag skulle gå upp i vikt men hon sökte aldrig någon professionell hjälp. Hade jag inte blivit vän med Lisa i åttan hade det förmodligen gått längre än vad det gick – hon hjälpte mig att börja äta igen. Min ätstörning var så långt gången att vissa dagar åt jag bara en ask med halstabletter. Än idag har jag ett osunt förhållande till mat, för jag fick aldrig någon hjälp. En annan del i min dåliga självbild beror på den prestationsångest som min mamma gav mig. Från och med det att jag började skolan så uppmuntrades jag att plugga hårt. Om jag fick något av de två bästa betygen så belönades jag med något gott, vilket leder mig in på punkt 4: missbruk av mat. Jag har inte getts någon sund bild av exempelvis godis eftersom det är något man måste förtjäna, antingen genom att vara smal eller genom att prestera i skolan. Jag får därför väldigt ofta skuldkänslor när jag äter godis som jag inte förtjänat på detta sätt. Missbruk av pengar är en annan sak som min uppväxt lett mig in på, jag har aldrig fått lära mig hemifrån att hantera pengar eftersom det har varit något jag fått för att dämpa ett dåligt samvete från mammas sida.
Fortsättning i kommentarer

TW: Suicidtankar, suicid, missbruk, våldtäkt, övergrepp, borderline, psykisk misshandel, ätstörningar

WE ARE THE FREAKS – DEN FINA UPPVÄXTEN GAV MIG BORDERLINE, DEL 2

Obs! Fortsättning i kommentarer

1. Min mamma övergav mig så många gånger. Vi blev lämnade ensamma med hennes man som senare tog livet av sig flera gånger. Vi var så otroligt rädda för honom. En kväll då mamma var borta hemifrån hade hon lovat oss att vi skulle få vara uppe sent. Tidigt den kvällen så kom han in i rummet som vi delade och sa att vi skulle gå och lägga oss. När vi protesterade och sa att mamma lovat oss att vi skulle få vara vakna sent den kvällen så blev han förbannad. Han sa ofta att vi var bortskämda ungar, men han skulle lära oss att lyda. Den kvällen blev vi inlåsta på rummet så fort han skällt ut oss. Vi fick ingen mat eller vatten. Jag minns att vi var tvungna att tömma våran papperskorg så att vi hade något att gå på toaletten i, eftersom vi inte kunde ta oss ut och gå på toaletten. Vi blev också övergivna av mamma varje gång hon var ute och drack alkohol. Varje gång varken hon eller pappa kom på skolavslutningar eller andra skolgrejer. Vi blev övergivna när vi lämnades ensamma hemma när vi var så sjuka att vi inte, med mammas mått mätt, kunde gå till skolan. Hon skickade oss ofta sjuka till skolan dock, minns att min syster blev ditskickad med hög feber med resultatet att hon fick gå och vila hos skolsköterskan med en gång och sedan åka hem. Men vi blev också övergivna av alla de som visste vad som pågick men ändå valde att inte agera. Min mormor visste, min pappa visste, min pappas dåvarande sambo som var socionom på BUP visste. Det var de som visste men som valde att inte agera som övergav oss mest.
2. Även om mamma, pappa, och mammas man gjorde oss så illa fanns det såklart stunder då de utförde snälla handlingar gentemot oss. Jag säger att de gjorde snälla handlingar istället för att säga att de var snälla mot oss – för de var inte snälla. De var elaka jävlar men kunde göra snälla handlingar.

Fortsättning i kommentarer

TW: Suicidtankar, suicid, missbruk, våldtäkt, övergrepp, borderline, psykisk misshandel, ätstörningar

WE ARE THE FREAKS – DEN FINA UPPVÄXTEN GAV MIG BORDERLINE, DEL 1

När jag fick diagnosen borderline av en psykolog jag träffade vid fem tillfällen för att han skulle kunna göra en bedömning av mina psykiska problem så sa han att jag inte hade fått borderline om det inte vore för min trasiga uppväxt.
För att få diagnosen borderline så måste man uppvisa minst fem av dessa symptom (saxat från 1177.se): 1. Skräck att bli övergiven, 2. Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering, 3. Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild, 4. Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar, 5. Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel, 6. Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar, 7. Återkommande känsla av tomhet och leda, 8. Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den, 9. Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Jag tänker ta upp några av dessa symptom i relation till den egna uppväxten, med tanke på psykologens bedömning av att jag inte blivit sjuk om min uppväxt hade sett annorlunda ut.

Syntolkning: en bild på mig från en av de gånger jag varit inlagd på psyket. Jag står i min sjukhussäng och tar en bild i en fastnitad spegel på en vägg mitt emot. Under spegeln är det ett handfat, där det ligger en tub tandkräm och en tandborste. Det är en kal, vit, steril sjukhusmiljö. Jag har utsläppt hår, är osminkad och har på mig en mörkröd tröja och ett par ljusblå jeans. Runt ena handleden sitter en sjukhusarmband med mitt namn och personnummer. /Maggie, @maggieteklacecilia

TW: självskadebeteende, ångest, borderline, PTSD, suicid "It is both a blessing
And a curse
To feel everything
So very deeply." Bättre än något annat sammanfattar detta så väl hur det är att leva med borderline. Jag känner så mycket hela tiden. Under en dag kan jag känna så stark sorg och ångest att jag får suicidtankar och timmar senare känna mig så glad att jag spricker. Detta gör alla tuffa saker så mycket tuffare, men samtidigt gör det alla glada saker så mycket gladare. Jag bryr mig så otroligt mycket om andra människor och kan verkligen gå in i deras känslor på ett sätt som inte så många andra människor gör. Samtidigt kan jag bli förblindad av mina egna starka känslor vilket leder till impulsiva handlingar. När jag har så mycket ångest att allt bara försvinner så kan jag skada mig så mycket, för att bara timmar senare inte känna någon ångest alls och ångra mig för det jag gjort, till exempel. Många av er som själva lever med borderline eller har någon nära er som gör det förstår säkert hur jag menar.

Det som gör mig mest ledsen över att ha borderline är hur folk ser på mig. Just borderline är en diagnos som många har väldigt starka fördomar om. På grund av det så känner jag skam, samtidigt som jag inte vill skämmas och försöker vara öppen. Men PTSD som är den andra diagnosen jag har, skäms jag inte över att berätta att jag har. Det är för att jag inte upplevt att det finns alls lika många fördomar om PTSD som det gör om borderline.

Idag kommer jag inte orka posta något mer. Men imorgon kommer längre inlägg. Jag är så himla trött idag eftersom jag sovit väldigt dåligt två nätter i rad samt jobbat idag.

Tack så hemskt mycket för att ni läser vad jag skriver, tack så himla mycket för alla fina kommentarer. Det värmer så otroligt mycket.

Syntolkning: en bild på en sida ur en bok där en dikt är skriven. Dikten lyder såhär: "It is both a blessing
And a curse
To feel everything
So very deeply." Ha en fin lördag och sköt om er. /Maggie, @maggieteklacecilia

TW: Psykisk/fysisk misshandel, missbruk, våldtäkt, övergrepp
ÖVERKLASSEN OCH DEN PSYKISKA OHÄLSAN – DEL 5 - obs! Fortsättning i kommentarer

En vanlig människa. Det var en vanlig människa som slog min syster. Det var en vanlig människa som våldtog mig när jag var 14 år. Det var en vanlig människa som sa att ett barn, jag, var tjockt redan när det var 9 år gammal och gjorde så att samma barn utvecklade ätstörningar för att duga för denna vanliga människa. Det var en vanlig människa som varken handlade eller lagade mat åt sina barn. Det var en vanlig människa som förnekade att hans 14-åriga dotter hade blivit våldtagen och utsatt för övergrepp upprepade gånger, för många att räkna, av en man som var mer än dubbelt så gammal som hon. Samma vanliga människa fortsatte umgås med sin dotters förövare år ut och år in. Det var en vanlig människa som aldrig stannade hemma och vabbade när vi var små. En vanlig människa som sa åt en annan vanlig människa att slå ett barn. Det var en vanlig människa som söp sig full dag ut och dag in inför sina barn. Det var samma vanliga människa som lät två barn vara ensamma hemma om helgnätterna när hon var ute och drack. Det var vanliga människor som skulle hjälpa de två utsatta barnen men som valde att skita i dem. Det var en vanlig människa som skickade iväg sina barn till skolan med feber eller tusen tårar inombords som inte fick synas eller höras. Min mamma, min pappa och min mammas man efter pappa var åklagare. Åklagare som själva begick brott. Åklagare som förnekade brott. Åklagare som begick brott som de själva jobbade med varje dag att bekämpa. Det var en åklagare som förnekade samma brott som han varje dag rättsligt hjälpte barn och kvinnliga brottsoffer att protestera mot. Kära, fina, läsare som skrivit så snällt och stöttande till mig varenda dag som jag berättat några bitar av min livshistoria för: om det är något jag vill att ni ska ta fasta på av allt jag hittills skrivit, så är det detta:

Fortsättning i kommentarer

TW: psykisk misshandel
ÖVERKLASSEN OCH DEN PSYKISKA SJUKDOMEN – DEL 4 obs! Fortsättning i kommentarerna

Bara för att soc-utredningen lades ner så slutade inte helvetet att brinna. Under ettan och tvåan på gymnasiet var mamma borta hemifrån otroligt mycket, ofta var det alkohol inblandat. Hon var borta och jobbade på dagarna och var ofta ute på kvällarna/nätterna – även under vardagar. Mitt psykiska mående var inte alls bra, vilket resulterade i att min skolfrånvaro var väldigt hög. Utåt var jag den glada, spralliga nästan lite dumma tjejen – en klassens clown helt enkelt. Mitt skolkande tolkades av klasskamraterna som lathet – jag brydde mig inte om skolan för att jag var slapp helt enkelt. Samma bild hade lärarna och jag fick inget extrastöd ens när jag bad om det. Det hölls ett möte med rektorn om mitt behov som resulterade i att jag fick träffa en specialpedagog – bara för att inte få någon mer hjälp av henne då hon slutade jobba/blev sjukskriven (jag minns inte riktigt) på en gång. Jag fick alltså träffa henne en gång. Mitt fysiska mående var inte heller bra – jag var förkyld i stort sett hela tiden men i varierande grad under ettan och tvåan på gymnasiet. Förmodligen berodde detta på att det aldrig fanns någon mat hemma. Jag fick pengar av min mamma för att handla mat men inte fan lagar/handlar en 16–17-åring nyttig mat. Mitt immunförsvar var alltså på botten. När jag var 17 år sa jag till mamma att det räckte nu, att jag ville flytta hemifrån. Hon gick med på detta utan någon egentlig övertalan, vilket också är anmärkningsvärt för en förälder givet min ålder. Eftersom jag var så ung så var jag fortsatt beroende av hennes ekonomiska stöd, så hon betalade för min hyra under den tid jag bodde hemifrån tills jag tog studenten.
Fortsättning i kommentarerna

TW: självmord, sexuella övergrepp, våldtäkt, misshandel
ÖVERKLASSEN OCH DEN PSYKISKA SJUKDOMEN – DEL 3 obs! Fortsättning i kommentarerna

Ganska snart blev jag bra vän med en tjej som hette Lisa, som själv mådde dåligt psykiskt. För första gången i mitt liv vågade jag berätta för någon om det jag gått igenom och Lisa berättade sedan om detta för vår skolkurator. Till sist så blev BUP inkopplade men jag avslutade kontakten efter ett tag. Jag var fortfarande helt övertygad om att vuxna inte kunde göra något fel och ville därför skydda min mamma genom att inte berätta allt. Under vårterminen i 8an tog Lisa sitt liv och efter det eskalerade mitt mående ordentligt. Jag blev otroligt deprimerad och blev under sommarlovet, då jag var 14 år gammal, utsatt för en mängd våldtäkter och övergrepp av min pappas nya sambos son (de hade blivit ihop bara någon månad innan jag hälsade på dem) som då var 30 år gammal. Detta förpestade tillvaron ännu mer så att jag var suicidbenägen och därav sjukskriven i ungefär ett år. Nu i efterhand vet jag också att det var dessa våldtäkter och övergrepp som gav mig min PTSD-diagnos. Det tog flera månader innan jag vågade berätta vad som hänt eftersom denna mannen manipulerade mig – han sa så många gånger att om jag berättade något skulle allt skita sig för mig. I samma veva (under hösten 2008) gjorde mammas kille vi flyttat till Göteborg för slut. I december 2008 berättade jag vad som hänt, alltså att jag blivit utsatt för övergrepp + våldtäkter. Min mamma trodde mig, men min pappa sa att jag ljög för att få uppmärksamhet och detta har han aldrig tagit tillbaka i efterhand: han umgås fortfarande med förövaren som då är hans sambos son. Det var i december 2008/januari 2009 som BUP blev inkopplade på allvar och många möten hölls varefter såväl personal på BUP som skolpersonal ansåg att min mamma var problemet – jag skulle aldrig må bra om jag inte omplacerades i en annan familj eller på ett behandlingshem.
Obs! Fortsättning i kommentarerna

TW: självmord, sexuella övergrepp, våldtäkt, misshandel
ÖVERKLASSEN OCH DEN PSYKISKA SJUKDOMEN – DEL 2

Så under hela min tid på Tyska skolan kunde jag prestera utan problem, jag fick det högsta eller näst högsta betyget i stort sett alla ämnen. När jag gick i femman tog min mammas man livet av sig. Hon hittade honom hängd i hans lägenhet. Jag minns när hon berättade det, hon hade handlat tacos för det var fredag och berättade det när hon stod i köket med matkassarna. På måndagen skulle jag och min syster gå till skolan som om ingenting hade hänt och om någon frågade eller om vi skulle berätta själva skulle vi säga att han dött i en lunginflammation. Det var självklart betydligt tuffare att gå till skolan när något så allvarligt hänt jämfört med händelserna i vardagen (som ju också var tuff, men den var ändå en vardag). I och med hans död mådde jag dåligt och kände ett behov av att prata med någon, men då fick jag istället för att få prata med någon på BUP prata med prästen som begravde honom. Helt säkert för att mamma var skraj för att någon skulle få reda på allt som varit: en präst är ju inte specialiserad på att prata med barn (som är svåra att nå dessutom när det gäller att berätta saker om sin familj som de i stort sett alltid vill skydda), till skillnad från behandlare på BUP. Lättnaden över att han dött var dock stor, det gjorde livet lättare. Tiden gick och när jag gick i sjunde klass träffade min mamma en ny man från Göteborg, dit vi flyttade när jag skulle börja åttan. Min syster ville inte flytta med så min mamma lämnade henne och lät henne bo själv i vår gamla lägenhet under hennes resterande tid på gymnasiet: hon var bara 16 år gammal när hon blev lämnad åt sitt öde att bo och klara sig själv. Men hon bodde ju i en fin lägenhet på Södermalm i alla fall, så inte fan gick det någon nöd på henne, tyckte min mamma. När jag flyttade till Göteborg började jag i en kommunal, svensk skola. Den enorma chock som infann sig inför hur otroligt enkelt allt var i den svenska skolan var svår att smälta.
Syntolkning: en bild på mig från när jag är kanske 12 år. Jag har på mig en rosa tröja, en vit kjol och uppsatt hår. Jag håller i en tallrik med mat. Jag ler.

Tw: psykisk/fysisk misshandel
ÖVERKLASSEN OCH DEN PSYKISKA SJUKDOMEN – DEL 1
Obs! Fortsättning i kommentarerna
Dagen till ära passar jag på att lägga ut en bild på Carl Johan de Geers geniala verk ”Skända flaggan” från 1967. På temat de Geer så har han och jag en grej gemensamt: vi växte upp i överklasshem där den psykiska ohälsan sopades under mattan inför allmänheten, och kunde sopas under mattan just därför: överklassen kan dölja den psykiska sjukdomen så mycket bättre än arbetarklassen. Gömd bakom stuckaturer, höga löner, fina akademiska yrkestitlar och adresser på Östermalm frodas den psykiska sjukdomen i lika hög grad som någon annanstans men med skillnaden att ingen tittar så noga för att man är så förblindad av ytan – allt ser ju så bra ut utåt, så hur kan någonting vara dåligt då? Från början kommer jag från Hedemora men flyttade som väldigt liten till Stockholm eftersom min mamma hade tröttnat på att bo i Dalarna efter några år där (hon har flyttat runt i hela sitt liv, otroligt rastlös) och kort därefter skilde sig mina föräldrar. Jag var 5 år när de skilde sig och pappa flyttade tillbaka till Dalarna. Under skilsmässan träffade mamma en ny man, som jag med en gång upplevde som väldigt obehaglig. Och jag skulle få rätt, för under tiden som han fanns i vårt liv så slogs han och min mamma varandra blodiga (jag minns fortfarande en morgon då jag var 6 år och jag och min syster går upp och ut i köket för att se att det är blod överallt – på golvet, på väggarna, på kaklet. Det första vi gör är att börja torka upp blodet. Jag minns fortfarande hur svårt det var att få bort det koagulerade blodet som var tjockt och brunt. Vi använde toalett- eller hushållspapper med dålig framgång). Han misshandlade också min syster brutalt under flera år, många gånger uppmanades han till att göra detta av min mamma dessutom. Han var bipolär (omedicinerad) med längre maniska samt depressiva perioder.
Syntolkning: en bild på Carl Johan de Geers verk "Skända flaggan" från 1967.

BEGREPPSANVÄNDNING
Obs! Fortsättning i kommentarerna.
Innan jag skriver något mer skulle jag vilja börja med att förklara min begreppsanvändning i kommande inlägg, för att ni ska förstå vad jag menar när jag skriver om ”psykisk ohälsa” eller ”psykisk sjukdom”. I socialstyrelsens underlagsrapport ”Psykisk ohälsa bland unga: Underlagsrapport till Barns och ungas hälsa, vård och omsorg” från 2013 definieras begreppet ”psykisk ohälsa” på följande sätt: ”Benämningen psykisk ohälsa kan ses som ett övergripande begrepp som kan användas olika beroende på sammanhang. Det kan inkludera allt från självrapporterade besvär av oro eller nedstämdhet, som är mer eller mindre plågsamma, till psykiska sjukdomar som schizofreni eller depression. Lindrigare psykiska besvär stör visserligen välbefinnandet och kan innebära påfrestningar när det gäller att klara vardagen, men behöver inte betyda att individen är psykiskt sjuk och behöver behandling.” Och så här definierar man (i samma rapport) ”psykisk sjukdom”: ”När man talar om psykisk sjukdom menar man en psykisk ohälsa som tar sig i uttryck i ett syndrom som vården kan känna igen utifrån olika diagnostiska kriterier. Psykisk ohälsa kan ibland medföra en sådan nedsättning av psykiska funktioner att personen har ett behov av stöd- och hjälpinsatser från kommunen. Psykisk ohälsa kan alltså betyda både lindriga psykiska besvär och mer allvarligare former av psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning.” ⬇⬇⬇ Fortsättning finns i kommentarerna! ⬇⬇⬇ Syntolkning: en svartvit bild på två dosetter som är staplade på varandra. I den översta ligger det medicin i facken. En burk med medicinen Voxra står bredvid dosetterna, till vänster. /Maggie, @maggieteklacecilia

Hej! Denna vecka är det jag, som heter Maggie, som gästpostar. Jag är 23 år och bor i Piteå men kommer från början från Stockholm och Göteborg, har även rötter i södra Dalarna. Just nu sitter jag på tåget hemåt efter att ha varit på festival i tre dagar, så uppdateringen kommer förmodligen bli sämre idag jämfört med under resten av veckan. För att återgå till presentationen av mig själv så har jag turen att få syssla med mitt stora intresse på heltid då jag pluggar religionsvetenskap (har en kandidatexamen i ämnet och kommer i framtiden även läsa masterprogram). När jag inte pluggar jobbar jag som boendehandledare på fyra olika LSS-boenden. Efter jobb och plugg spenderar jag helst tiden i min dojo och tränar karate. Musik och film är också något som är väldigt viktigt för mig och ett överhängande tema rörande det är väl att ju mörkare desto bättre! (jag älskar skräckfilm – framför allt filmer från 50-80-tal, gamla westernfilmer, Tarantino med mera och när det kommer till musiken gillar jag framför allt 60/70-tals(hård)rock samt black och death metal). Jag bor även tillsammans med två katter som är dom bästa vännerna i världen! Förutom alla glädjeämnen i mitt liv lever jag med två diagnoser, borderline och PTSD, som påverkar min vardag väldigt mycket. Under min vecka här vill jag utifrån egna erfarenheter diskutera dels hur det är att leva med dessa sjukdomar, men också relationen mellan psykisk sjukdom och faktorer som klass - även det baserat på egna upplevelser. Jag vill också diskutera relevansen i begreppet ”psykisk ohälsa”, vidare vill jag dela med mig av delar av min livshistoria. Förmodligen kommer jag att diskutera fler saker än dessa, och jag hoppas att ni vill läsa och diskutera med mig! Ha en fin måndag så hörs vi i kommentarerna! /Maggie @maggieteklacecilia

Syntolkning: en bild på mig där jag håller en av mina katter i famnen. Jag har utsläppt hår, rött läppstift, jag ler. Har på mig en jeansklänning och en vegakeps.

Most Popular Instagram Hashtags