annerfeldt annerfeldt

1,315 posts   365 followers   262 followings

Camilla Annerfeldt  Swedish art historian living in Rome.

It’s Rome’s birthday today. Natale di Roma. She’s turning 2771 years old. I think that’s why my street has been particularly pretty today.

“Ett akademiskt studieår är som ett havandeskap. Inte därför att det tar nio månader innan det tar slut (september, oktober, november, december - januari, februari, mars, april, maj) - det är ett yttre och tillfälligt förhållande - utan därför att en ung människa bär en hemlighetsfull tyngd inom sig, en press, något som skall förlösas. Och den människa som senare i livet tänker tillbaka på ett sådant akademiskt år kommer att minnas att det måste ha varit omkring fjärde eller femte månaden som hon kände något ske inom sig, en liten spark, ett tecken på liv. Hon lade inte märke till det första gången, tänkte inte på det; senare bemäktigade det sig nästan alla sina tankar och hon kunde inte undfly det kommande.” Jag tyckte detta var så fint. Från Agnar Mykles ”Sången om den röda rubinen” (1956). Som ansågs vara så provokativ och kontroversiell (och pornografisk!) när den gavs ut att Mykle och hans förläggare blev åtalade för grovt sedlighetsbrott. Den är alldeles underbar - har ni inte läst den, gör det.

Kanske fastnade jag för detta för att det stämmer så väl in på mitt nuvarande akademiska år - i september försökte jag bara hålla mig ovanför ytan; i oktober flyttade jag ut ur lägenheten i Stockholm, förflyttade Henning och mig ned till Skåne, packade om, köpte ny bil, och körde oss därefter ner till Rom, för att omedelbart påbörja jakten på en ny lägenhet (allt på mindre än tre veckor); i november var jag fullkomligt rasande; i december alldeles förkrossad; och i januari - den femte månaden - skedde så något inom mig och jag började skriva igen. Förmodligen för att jag insåg att jag var tvungen.

Jag hoppades på att ha ett första avhandlingsutkast i mars. Så blev det inte. Deadline är 31 augusti. Nu siktar jag istället på slutet av maj - mitten av juni.

A while ago, I read this thing about Cleopatra and Marcus Antonius, told by Pliny. Cleopatra was often invited by Antonius to dine at his table. Once he asked her whether it was possible to put together a more splendid meal, and she answered that she, on one dinner alone, would spend a hundred thousand sestertii. Antonius found it impossible to spend so much money on a single dinner, thus laid down a bet. Cleopatra accepted the bet and also said that she herself would swallow in one mouthful the sum of a hundred thousand sesterii. On the night of the dinner, one goblet full of very strong vinegar appeared on the table, and Into it Cleopatra dropped an enormous pearl of great value that she had taken from her ear. As she dropped the pearl into the vinegar, it immediately dissolved, then she swallowed it down. She prepared to do the same with the other pearl, but those judging the bet stopped her, acknowledging that she had won. This second pearl was saved and bought to Rome, where it came to adorn the statue of Venus Genetrix placed in the Pantheon.

And this is what I found interesting - namely, where this statue of Venus Genetrix may be located today. I googled it, and was told that it should be at Centrale Montemartini. So I went there, but the plaque next to sculpture only says that it is a replica of the Aphrodite carved by Kallimachos by the end of the fifth century B.C., taken up again during the Roman age when this prototype was applied to the representation of the Venus Genetrix in the Forum of Caesar. Is this really the one Pliny referred to?

Ancient sculpture is not my specialty, so if anyone knows, please, enlighten me?

So. I went for a morning walk and ended up here - in the most horrible mayhem of tourists and promoters. You can’t tell from this picture, but I swear - it’s a complete madness around the Vatican.

I went to MAXXI yesterday, to visit the Tomás Saraceno-exhibition “Gravity. Imaging the universe after Einstein.” I was a bit disappointed, to be honest. I usually find Saraceno’s work quite interesting, but this time, no.

In fact, in January 2012, I took the night bus from Copenhagen to Berlin just to reach an exhibition with Saraceno at Hamburger Bahnhof before it closed. Even though I was more or less flat broke, and had a deadline for a written exam the day after (I just wrote most of it on a bar in Berlin, before taking the night bus back). I’ve always been quite passionate about art and history.

When I was 11 years old, my parents asked me what I wanted to do for our family vacation that summer. I said that I wanted to go to Amsterdam to visit Anne Frank’s house and to Paris to visit the Louvre. So we did.

When I was even younger, my favourite bed time stories were about Titanic and the Holocaust. My dad had to tell them to me over and over again.

When my parents were asked what they thought I was going to be when I grew up, they always replied “a historian of some kind.” How right they were.

This charming place. Legs and limbs and genitals everywhere.

Jag läser mycket skönlitterärt just nu. Utöver allt som är avhandlingsrelaterat. Det är det enda som får mig att slappna av när jag är inne i en intensiv skrivfas./ Jag läser förvisso mycket annars också, men de två senaste veckorna har jag varit nästintill manisk: Duras, Malmsten, Proust, A. Mykle, M. Beards manifest, M. Desbordes roman om Camille Claudel, de sista fyra delarna av I. Pears Argyll-serie (om en konsthistoriker som bor i Rom och löser konstrelaterade mordgåtor) och E. Ferrantes debutroman ”L’amore molesto” (jag läste den svenska översättningen, men tycker inte dess titel ”Plågsam kärlek” är lika talande - det är inte plågsamt - plågsamt är något hanterligt; det Ferrantes debut handlar om är något som långsamt sliter sönder dig, något som är alldeles för närgånget). Och nu Lo-Johanssons ”Måna är död.” Högt och lågt, men berikande, avslappnande och stundtals tankeväckande./ Det senaste året har det jag har läst ofta berört just det närgångna som sliter sönder. Män (ja, dessvärre, bara män) som tar sig friheter; som kontrollerar, manipulerar, förgör kvinnor som de säger sig älska genom att förminska, beskylla, kategorisera (galen, hysterika, svartsjuk, sjuk). Det har inte varit medvetet; jag väljer vanligtvis att läsa klassiker, alt. utifrån titeln, utan att läsa omslagstexten./ Nu läser jag ”Måna är död” och tänker på när han fick syn på den bland min böcker och avvaktande frågade mig om jag hade läst den./ Han som var manipulativ och kontrollerande. Våldsam. Som lät mina armar bli blåslagna när han ansåg sig förlora kontrollen. Som menade att han gjorde det för att jag provocerade honom. Att det var mitt fel. För att jag sade ifrån när jag kände mig orättvist behandlad. Han som i sitt senaste kontaktförsök skrev att han skulle tycka det vore fint att veta att vi kan vara vänner framöver. / Nu läser jag ”Måna är död” och blir ömsom förbannad (nej, fullkomligt rasande), ömsom fascinerad, förskräckt, förvånad över hur någon kan vara så skrämmande omedveten om att hans eget agerande är så bedrövligt fel. Att han inte förstod. Jag förstår inte. Jag förstår bara inte.

Diamond shaped bugnati. Good stuff.

Procrastinating a bit, I am. Proofreading and revising my own writing is sometimes awfully boring.

Here you go - a sweet Friday-fanciulla!
A Hadrianic copy after a Hellenistic sculpture dating back to 280-270 B.C.

About my previous post: You’re amazing. ❤️

For many years, on and off, I had a relationship with a man. We were as close as one could be and I really thought it was meant to last forever.

However, we were quite different. I wanted to stay up all night to drink wine and chain smoke cigarettes in dodgy bars, he wanted to go to bed before midnight and then go for a run early in the morning. In addition to this, he often thought that I was a handful. Thus, constantly reprimanded me; told me to be more careful, to behave, to not be rowdy, and to avoid all those (in his eyes) odd situations that I kept on ending up in.

Over and over again, he told me that he hoped that we would never have a daughter together. Especially not one that would be like me, because then he wouldn’t be able to handle her. ... He has been together with another girl for a couple of years now. I have never met her, but I think she’s everything that I’m not. Quite recently, they got the cutest little baby girl, and he’s sending me pictures and videos of her, telling me how much he loves to be a father. ... ... Don’t get me wrong: I’m truly happy for him. I do wish him all the best. And, to be honest, I’m probably more suitable for bunnies.

Soon. In just a couple of weeks. Can’t wait!

Most Popular Instagram Hashtags